Evangeliet för cerebral parespatienter: robot stereotaktisk neurokirurgi

Cerebral pares hos barn

Cerebral pares hos barn, även känd som infantil cerebral pares eller helt enkelt CP, hänvisar till ett syndrom som främst kännetecknas av motoriska funktionsnedsättningar i hållning och rörelser, som är ett resultat av icke-progressiv hjärnskada som inträffar inom en månad efter födseln när hjärnan ännu inte är helt utvecklats. Det är en vanlig störning i centrala nervsystemet i barndomen, med lesioner som främst finns i hjärnan och som påverkar armar och ben. Det åtföljs ofta av intellektuell funktionsnedsättning, epilepsi, beteendeavvikelser, psykiska störningar, samt symtom relaterade till syn-, hörsel- och språkstörningar.

De viktigaste faktorerna som leder till cerebral pares

Sex huvudorsaker till cerebral pares: hypoxi och asfyxi, hjärnskada, utvecklingsstörningar, genetiska faktorer, moderns faktorer, graviditetsförändringar

Intervention

De flesta cerebral parespatienters primära symptom är begränsad rörlighet. Det mest brådskande bekymret för föräldrar till drabbade barn är hur man kan hjälpa till med deras fysiska rehabilitering, så att de kan återgå till skolan och återintegrera sig i samhället så snart som möjligt. Så, hur kan vi förbättra motoriken hos barn med cerebral pares?

Rehabiliteringsutbildning

Rehabiliteringsbehandlingen av cerebral pares är en långvarig process. Generellt bör barn börja rehabiliteringsterapi vid cirka 3 månaders ålder, och konsekvent fortsätta i ungefär ett år ger vanligtvis märkbara effekter. Om ett barn genomgår ett års rehabiliteringsterapi och upplever lindring av muskelstelhet, med gångställning och självständiga rörelseförmågor som liknar sina kamrater, tyder det på att rehabiliteringsterapin har varit relativt effektiv.

Att behandla cerebral pares kräver en mängd olika metoder. Vanligtvis genomgår barn under 2 år endast rehabiliteringsterapi. Om resultaten efter ett år är genomsnittliga eller symtomen förvärras, såsom lemförlamning, ökad muskeltonus, muskelspasmer eller motorisk dysfunktion, är tidig övervägande av operation nödvändig.

Kirurgisk behandling

Stereotaktisk neurokirurgi kan ta itu med lemförlamningsproblem som inte kan förbättras enbart genom rehabiliteringsträning. Många barn med spastisk cerebral pares upplever ofta långvariga perioder av hög muskelspänning, vilket leder till senförkortning och missbildningar i lederna. De kan ofta gå på tå och i svåra fall uppleva bilateral förlamning av nedre extremiteter eller hemiplegi. I sådana fall bör behandlingsinriktningen innebära ett övergripande tillvägagångssätt som kombinerar stereotaktisk neurokirurgi med rehabilitering. Kirurgisk behandling förbättrar inte bara symtomen på motoriska störningar utan lägger också en solid grund för rehabiliteringsträning. Postoperativ rehabilitering konsoliderar ytterligare effekterna av operationen, främjar återhämtningen av olika motoriska funktioner och uppnår i slutändan det långsiktiga målet att förbättra livskvaliteten.

Fall 1

Preoperativt

Hög muskeltonus i båda nedre extremiteterna, oförmögen att stå självständigt, oförmögen att gå självständigt, svag styrka i nedre delen av ryggen, instabil sittställning, saxgång med assistans, knäböjning, tågång.

Postoperativ

Muskeltonus i nedre extremiteter minskade, ökad styrka i nedre delen av ryggen jämfört med tidigare, förbättrad stabilitet när man sitter självständigt, en viss förbättring av tågången.

Fall 2

Preoperativt

Barnet har intellektuell funktionsnedsättning, svag ländrygg, oförmögen att stå eller gå självständigt, hög muskeltonus i de nedre extremiteterna och strama adduktormuskler, vilket resulterar i en saxande gång när det får hjälp att gå.

Postoperativ

Intelligensen har förbättrats jämfört med tidigare, muskeltonusen har minskat och styrkan i nedre delen av ryggen har ökat, och kan nu stå självständigt i fem till sex minuter.

Fall 3

Preoperativt

Patienten kan inte gå självständigt, går på tå med båda fötterna, kan hålla lätta föremål med båda händerna och har låg muskelstyrka.

Postoperativ

Båda händernas greppstyrka är starkare än tidigare. Patienten kan nu vända sig självständigt och placera båda fötterna platt, sitta upp själv och stå upp självständigt.

Fall 4

Preoperativt

Svag styrka i nedre delen av ryggen, hög muskeltonus i båda nedre extremiteterna, och när man får hjälp att stå korsar de nedre extremiteterna och fötterna överlappar varandra.

Postoperativ

Styrkan i nedre delen av ryggen har förbättrats något, muskeltonusen i de nedre extremiteterna har minskat något, och det finns en förbättring av tåspetsen.